trying to

Dränka sina sorger säger de, men när sorgerna är en del av dig hur klarar man sig själv från att drunkna då?

Jag tror inte att alkoholism är en genetisk sjukdom; jag vill inte ens kalla det för sjukdom. Visst att det är någonting som är fel, men alkoholism skulle finnas under en annan kategori än sjukdom. Vad beteckningen skulle var kan jag tyvärr inte svara på, det är svårt; för enkelhetens skull påstås alkoholism vara en sjukdom.

Den människa som har drabbats av cancer kan inte med någon som helst viljekraft få sig själv frisk. Med cellgift och operationer hoppas vi på att den cancersjuka klarar sig. Det går inte att fysiskt operera bort alkoholism och vad vi vet så är det inte heller en cell som är infekterad som man kan ta död på med cellgift. Alkoholismens motgift är endast viljan och den egna kraften.

Jag vill påstå att det inte alkoholen som är det egentliga problemet. Det måste finnas något bakom, något som ligger till grund för denna självplågelse som alkoholisten utsätter sig för när han dränker sig själv, för det är ju precis vad han gör när han inte jobbar sig igenom det grundläggande problemet som tynger ner honom. Ett långsamt självmord; och alkoholisten lever och dör i själviskhet.

Alla har vi befunnit oss i tid då allting känns hopplöst och vägen från återvändsgränden är blockerad. Men vi kan ju inte bara stanna där på vår plätt med det förflutna som hindrar vägen, för vi vet att bakom blockaden så fortsätter vägen tillbaka till korsningen där man valde fel. Korsningen bjuder fler vägar. Det är jobbigt, men med blod svett och tårar så kan vi ta oss igenom väggen som blockerar.

Kanske i min framtid kommer jag att ångra detta inlägg, men jag behövde skriva av mig och göra min röst hörd förr istället för senare. Det går inte att spara på tankar och sorger för det kan hända att de tynger ner och dränker mig.

Jävla klichéinlägg.