bye bye Sälen

Hemma från Sälen nu. Bakom mig finns en underbar vecka med aj på rumpan. Familjen G är störtskön. Om inte jag hade varit van vid min knäppis familj hade de varit säkra kandidater till löjliga familjen.

Adam G - inte riktigt, men nästan lika tjurig som en femtonårig Emmy - är en favorit när han gör omelett till hela dubbel-familjen. Adam är en cool-dude!

Jag ramlade och slog mig rejält en gång, men då skrattade jag mest - kunde inte göra så mycket annat när instruktören Gustav förtvivlat frågar mig hur det gick. Hahaha.

Jag pylte dock lite en dag när det var väldigt kallt och jag trodde - på riktigt - att mina fötter skulle ramla av. Efter ha tagit mig ner från toppen, där det blåste och var -20 grader kallt, gick jag in i värmestugan och tog av mig skorna. Fötterna hade jag ingen känsel i och när jag kände med mina händer insåg jag i min förtvivlan varför; mina fötter hade sjunkit till en minusgradig temperatur, och jag visste ju att en levande människas kroppstemperatur är runt 37 grader, alltså var mina fötter inte längre en del av min mänskliga kropp. Efter en stund hittar mamma mig. Hon tröstar och magiskt nog får hon liv i mina fötter som idag faktiskt trallar runt i högklackade stövlar som vanligt.

Veckan har ju varit farlig också då man har tillägnat sig åt en av de sju dödsynderna; Frosseri. Mat och dryck i stora lass och fredagen med buffé var inte nådig. När servitrisen kom och tog väck våra tallrikar - hon tyckte väl att vi hade ätit för mycket - gjorde hon det klart för oss att nu skulle musiken skulle höjas och nattklubben satte igång. "Ja... Vi brukar väl kunna anpassa oss till sådant" var Berras replik. Jo, livet är en fest. En kall fest är fylld med chockar, jägerté och Corona i Bastun.

Tack mamma och pappa för en superhärlig vecka. Det blir åka av nästa år igen hoppas jag, och ni har kanske rätt i att det blir alperna, där är det ju faktiskt lite värmare.