jag skrev ett inlägg som jag raderade. Ni ska inte behöva ta del av mitt eländiga liv. Allt ni får veta är att jag är bitter. Idag vill jag faktiskt va lite som Mersault - likgiltig - men totalt likgiltig är ingen människa. Och vi bryr oss istället alldeles för mycket.
puss jag äskar er
Hemma från Sälen nu. Bakom mig finns en underbar vecka med aj på rumpan. Familjen G är störtskön. Om inte jag hade varit van vid min knäppis familj hade de varit säkra kandidater till löjliga familjen.
Adam G - inte riktigt, men nästan lika tjurig som en femtonårig Emmy - är en favorit när han gör omelett till hela dubbel-familjen. Adam är en cool-dude!
Jag ramlade och slog mig rejält en gång, men då skrattade jag mest - kunde inte göra så mycket annat när instruktören Gustav förtvivlat frågar mig hur det gick. Hahaha.
Jag pylte dock lite en dag när det var väldigt kallt och jag trodde - på riktigt - att mina fötter skulle ramla av. Efter ha tagit mig ner från toppen, där det blåste och var -20 grader kallt, gick jag in i värmestugan och tog av mig skorna. Fötterna hade jag ingen känsel i och när jag kände med mina händer insåg jag i min förtvivlan varför; mina fötter hade sjunkit till en minusgradig temperatur, och jag visste ju att en levande människas kroppstemperatur är runt 37 grader, alltså var mina fötter inte längre en del av min mänskliga kropp. Efter en stund hittar mamma mig. Hon tröstar och magiskt nog får hon liv i mina fötter som idag faktiskt trallar runt i högklackade stövlar som vanligt.
Veckan har ju varit farlig också då man har tillägnat sig åt en av de sju dödsynderna; Frosseri. Mat och dryck i stora lass och fredagen med buffé var inte nådig. När servitrisen kom och tog väck våra tallrikar - hon tyckte väl att vi hade ätit för mycket - gjorde hon det klart för oss att nu skulle musiken skulle höjas och nattklubben satte igång. "Ja... Vi brukar väl kunna anpassa oss till sådant" var Berras replik. Jo, livet är en fest. En kall fest är fylld med chockar, jägerté och Corona i Bastun.
Tack mamma och pappa för en superhärlig vecka. Det blir åka av nästa år igen hoppas jag, och ni har kanske rätt i att det blir alperna, där är det ju faktiskt lite värmare.
Magaluf säsongen närmar sig... ska Emmy vara där?
Vi får se. Tills dess nöjer vi oss med undrbara minnen.
Kommer in i lägenheten - som jag delade med tre underbara tjejer - tidigt på förmiddan. Natten hade jag spenderat ute på balkongen hos Niklas, en härligare kille får man leta efter, underbara bruna ögon och snällaste av alla hunks jag har någonsin mött.
Jag vrålar:
- Jag såg Zeke (helcool bartender lärare, notera lärare) hångla med TRE barskolans elever. Det var hon tjejen från Island, Irene och en till som jag inte riktigt kunde identifiera.
Helt tyst i lägenheten. Inga förvånade utrop. Efter ett tag lite fniss från snygging Emelie med svart hår. Sandra hänger på. Men Emelie nummer två sitter röd - och stum - som en tomat.
Fnissen övergår efter någon sekund till asgarv.
- Okej, Jag var den tredje. Nöjd?!!! skriker Emelie nummer två, springer in på rummet och slänger sig i sängen.
Emelie och Zeke bor nu tillsammans i en lägenhet i Småland, och jag är nästan säker på att du hittar dem i Magaluf summer -07.
Tittar på nya programmet Lustgården
Varför är det fula och lustiga personer som har sådana konstiga böjelser för sex och ser på kärleksrelationer från ett abnormalt perspektiv?
relationsanarkister - polygamarister (ifrågasätt inte stavningen) är människor som inte håller sig till en partner. En ny trend?! öppna förhållanden?! undras det
Vad är det för skillnad mellan en relationsanarkist - som har hoppat på trenden och lever ut sin sexualitet till fullo - och en vanlig slampa?
feminist som jag är tycker det är självklart att kvinnor ska ha samma rättigheter som männen och få möjligheten att "sleep around" om det är vad hon vill, utan att bli dömd efter det. Jag accepterar denna tjej som testar lite av alla godisar i påsen, bara hon inte mår illa efteråt.
Men man kan väl ändå inte kalla det en form av kärleksrelation? Visst, båda parter har kommit överens om att träffa andra, och till och med starta nya förhållande med andra människor, men var är det då för poäng med tillsammanskapet? Är det det här som kallas kärlek? Nej, jag tror inte det. Jag tror inte det är kärlek för jag tror inte man kan dela på sin kärlek på det sättet.
Man kan inte både äta kakan och ha kakan kvar.
Kära Mats (saknar honom) förklarar ur biologins synvinkel varför vi människor fungerar som vi gör. Männen har tusen miljoner spermier, och de flesta egentligen till ingen nytta. Det stavas kvantitet och är vad mannen strävar efter. Han vill sprida sin säd till så många som möjligt. Kvinnan bär på ett ägg åt gången. Ägget är värdefullt, och det stavas kvalitet. Därför så ligger det egentligen inte i kvinnans natur att ha många partners, utan hon lägger hellre enregi på att finna den ultimata partnern. Där finns två kategorier och valmöjligeter för kvinnan och det kan liknas med fåglarnas parningsbeteende, för det är ju honan som väljer. Antingen så väljer honan en man med starka och vackra drag som kommer ge hennes avkommer dessa gener, men där finns dock en risk för att han flyger vidare till nästa bo. För att vara på den säkra sidan kan hon därför välja den klena och gråa lilla sparven som istället kommre att stanna och vara henne trogen livet ut.
- Kankske bör tilläggas att Mats har lite pessimistisk, men samtidigt ironisk syn på livet -
My beautiful Emma
emmys -raggning- replik:
- Jag är stark. Jag rider. Känn på mina lår.
Han känner på mina lår.
Emmy fortsätter:
- Får jag nu känna på dina lår?
Det får jag.
Han skrattade iallafall... med eller åt mig kan jag inte klura ut.
Adrenaline rusch like when riding a rollercoaster, but now I'm done with that and it feels good. Tomorrow I am going to award myself with a cocktail - as I can check off one of the point on my must do list - and maybe some more, as I am going to be very efficient this week-end and do the rest I have to do before exams except for studying to the papers. You know the rules?!!!
- One cocktail for each check -
Tycker synd om tjejen. Faktiskt en riktigt trevlig brud ju som skrev sin autograph på min mage och på Sofies bröst. Hon sa att jag luktade gott och tio sekunder efteråt var hon omgiven av en tjock Escada dimma.
Jag vill absolut tro henne när hon påstår att det är tabletterna och jag hoppas innerligt att det endast var på grund av dem som hon vinglade av scenen i samma takt som hon raglade på den.
Men alkholism är en dimma, så mörk och tjock, som inte går att ta på, och svår för någon att förstå hur man ska bli av med.
Hoppas hon blir bättre; hon den där blonda, käcka tjejen från Osby.
...är precis det jag längtar efter.
Jag var duktig och gick till skolan idag - något jag gjorde varje dag innan, men endast inträffar kanske någon enstaka gång i veckan nu så här på äldre dar. usch. - och medans jag traskar på så börjar snöflingorna falla så fint, men här i Helsingborg för det inte med sig någon vidare romantisk stämning. Snöflingorna faller så fint... för att sedan lägga sig på gatan och bli äcklig bajsslask. Jag vill se snön ligga pudrig i backen och jag vill glida ner med nya brädan. Jag vill dricka jägermeisterte och jag vill äta kanelkaka. Jag vill sjunga gyllene tider med termobrallorna på och jag vill att folk ska varna mig för att äta den gula snön.
En- och en halv vecka kvar tills sportlovet, och så bär det av till svenska fjällen.
Jag, min kära moder och min lillasyster Jenny kör förbi närmaste grann huset.
- Visste ni att de nyinflyttade i det huset har ormar och spindlar som husdjur? Ja, jag tänker då inte knacka på den dörren för att hälsa dem välkomna, säger mamma. Samtidigt så kör vi förbi en häst som står ensam i sin hage, varpå Jenny påpekar:
- Var det inte någon ny lag om att man inte fick ha endast en häst, utan att var tvungen att ha minst två?
Mamma med tankarna kvar hos de - enligt henne - hemska husdjuren hos våran nya granne, svarar:
- Jaha! det är väl därför de har flyttat ut här i skogen.
Jag och Jenny tittar frågande på henne.
- Va? Vad menar du med det? frågar jag.
-Ja! De har väl flyttat ut i skogen för att de inte får ha ormarna ensamma, svarar mamma.
Jag och Jempa faller ut i gapskratt.
- Mamma, det var hästarna som inte fick gå ensamma. Ormar?
Jag och Jenny skrattar i ytterligare en kvart...
Måndag idag och starten på en ny nervös vecka (IOC på torsdag!), men upprymdheten från helgens bravader ligger fortfarande varmt kvar i bröstet. Det var längesedan jag uppskattade atmosfären som man endast kan hitta i hembygden ute på vischan, som nu den senaste helgen.
Slog upp mina ögon lördags morgonen och bländades av den strålande sol som hade letat sig in i mitt rum. Underbart! och efter en lång ridtur med Bright, var jag på topp. Efter en varm dusch, bar det av till Marlene - 20 ÅR! - som bjöd på kalas. Efter att ha rotat igenom kusin Martinas garderob och hittat många snygga alternativ, så valde jag stassen som skulle ta mig landsbygdens festställe; Granada (har ingenting att göra med varken palmer eller sololja, men om du ber Kim snällt så kanske han kan trolla fram en paraplydrink, HAHAHA!!!) och även ifall jag var snygg, så var där INGEN som kunde skugga den glans som Ms Malin Ester Olsson spred.
Träffade många nya och gamla vänner och dansade - tycker faktiskt att jag är en hejare på bugg - och väl känt att Emmy Winqvist har svårigheter med att hitta hem till rätt säng efter sena festkvällar, så var det fixat två eskorter som följde mig hem genom Lös Vegas denna mörka februari natt. Jag och Ronaldo sov som vanligt gott tillsammans.
Det är lugnt...veckorna går snabbt och snart är det helg igen.
Offer för en vantro, att kvinnan, denna förkrympta form av människa, skulle vara jämlik med mannen, skulle kunna bli det, invecklar sig i en orimlig strävan, på vilket hon faller. Orimligt därför att en förkrympt form, regerad av propagationslagarne, alltid kommer att födas förkrympt och aldrig kommer uppnå den som har försprånget.
Jag känner för Strindbergs teorier och respekterar hans resonemang. Tror säkert att det var en man i min smak. Men jag hur kan jag som kvinna understå hans synpunkter och nedlåtande tal om kvinnan? Jo, för han har faktiskt en poäng. Att vi är mindre än mannen är det som gör mannen stark och det som skyddar oss. Detta är en biologisk fördel för oss som automatiskt bestämmer en oskriven lag om att mannen ska ta kulan för kvinnan. Det hela handlar om ett överlevnadsspel där vi kvinnor har övertaget.
Halvkvinnan är en typ som tränger sig fram, säljer sig numera mot makt, ordnar, utmärkelser, diplom, såsom förrut mot pengar, och antyder urartning. Det är ingen god art, ty den består icke, men den fortplantar sig tyvärr ett led med sitt elände; urartade män synas göra omedvetet urval ibland dem så att de förökas, alstra odeciderade kön som pinas med livet, men lyckligtvis gå under, antingen i disharmoni med verkligheten eller av ohejdat frambrytande av den undertryckta driften , eller av krossande förhoppningar att icke kunna uppnå mannen. Typen är tragisk...
Även ifall texten är från sena artonhundratal, så är det otroligt komiskt och förklarar hur före sin tid Strindberg verkligen var. Jag tror att Strindberg försökte vara ironisk när han skrev, och att han trodde på kvinnan som en stark människa som är källan till liv. Varför skulle han annars ha presenterat mannen i detta pinsamma underläge (säker på att Gudrun Shyman skulle kallat Jean för ett riktigt "Gubbslem") Att Strindberg sedan presenterar kvinnan som hyptnotiserad och så sårbar att hon tar livet av sig, är för att få oss att inse att vi tjejer faktiskt kan bli lite konstiga när vi blir kära.
En vän till mig brukar varna mig för att jag talar för mycket om manligt och kvinnligt. och egentligen har hon rätt, jag borde nog mest hålla käften om jag ska ha chansen att bli gift, få mina ungar att ta hand om, och laga maten så att den står framme lagom till det att min man hänger av sig kappan i hallen för att sätta sig tills bords efter en lång dags arbete. I am true feminist... (för rött är en tjejfärg)
( texterna tagna ur förordet till pjäsen Fröken Julie, Av August Strindberg 1888)
